Knocked Down Underlon:151.28;lat:-33.85;postdate:nov 12 11;pos:Sydney, Australien

HenrikVi har kommit fram till Sydney, de åtta årstidernas stad, långt söderut på Australiens ostkust. Det är en mycket vacker stad och vi är mycket glada att vara här. Nästan 34 grader söder om ekvatorn är det kallt. Det är visserligen vår här nu, och australierna själva går omkring i sandaler och kortärmat. Men för stackars oss, som spenderat de senaste två åren i tropikerna, är det kallt. Vinden blåser snålt genom revbenen och vattnet är kallt och klart som en fjällbäck om den norrländska våren.

Det tog oss elva dagar att segla hit från Nya Kaledonien. Det var tufft. Vi hade inget vindroder och fick turas om att sitta och hålla i pinn tre timmar i taget. Vi stötte på två oväder, det första sydligt och det andra från norr.

När det bara var 50 sjömil kvar till vårt mål, Sydney Harbour, ökade kulingen till storm samtidigt som kvällen övergick i natt. Vågorna var stora och branta och vinden piskade loss vatten från vattenytan. Det var inte bara skummet från de brytande vågorna som yrde, utan även mellan vågorna blåste vatten bort från havsytan. Birka har inget vindinstrument så vi vet inte vad vindstyrkan var uttryckt i meter per sekund, men det skrek i riggen och mullrade från havet omkring oss.

Vi närmade oss kusten och trafikerade farvatten. Allt eftersom mörkret föll dök det upp fler och fler ljus runt horisonten. Som mest kunde vi se fem båtar samtidigt, eller rättare sagt, när vi var högst upp på vågtopparna kunde vi urskilja ljuspunkter åt fem olika håll.

Utan AIS, masttoppslanterna eller möjlighet att ändra kurs på grund av brytande vågberg akterifrån, satt vi där, blöta, trötta, kalla och rädda, och ropade ut vår position och kurs lite då och då på kanal 16. Vi gjorde fem knop för bara riggen men la inte i drivankaret för vi ville hålla vår till den australiska gränskontrollen utlovade ETA. Det var ett misstag.

Rätt som det var smäller det till, och lilla tappra Birka, som seglat över halva jordklotet på rätt köl, lägger sig ner på sidan och doppar masttoppen i vattnet. Kicki får sig ett ofrivilligt dopp, men håller sig kvar på båten tack vare dubbla livlinor. Undertecknad hänger i nedgångsluckan och försöker förgäves att ha någon sorts kontroll över tillvaron.

Båten kommer upp igen, sittbrunnen är full med vatten och där nere ser det ut som ett bombnedslag. Dessutom har den handhållna GPS:en, som vi använder för att navigera med, försvunnit i tumultet. Tillslut hittar jag den bakom nätet i babords toft, och konstaterar att den ramlat "uppåt" för att hamna där. Om detta är vad som händer i en knock down, vill jag inte ens tänka på att vara med om en 360.

Nåväl, tillslut avtog vinden, vågorna la sig och vi kunde sakta puttra hela vägen in i Sydney, förbi det berömda operahuset och lägga till punktligt vid tullkajen. Birka är lite omtöcknad och trasig, men inget strukturellt gick sönder, och nu ligger vi säkert vid en mooring inne i staden och spenderar så mycket id som möjligt i land.

Snart kommer sommaren till Australien, och därefter fler årstider. Vi ska inte segla mer på ett tag framöver, utan ser fram emot ett stilla, torrt, tryggt och bekvämt liv i land.

When Bäck went backlon:166.44;lat:-20.27666;postdate:okt 12 20;pos:Noumea, Nya Kaledonien

CalleEfter nästan ett och ett halvt år och tre dygns flygresa var jag tillbaka. Lilla Birka hade under tiden tagit sig till Fiji, på andra sidan världen, nästan precis så långt hemifrån som man kan komma och till det hav jag mest såg fram emot att segla i när vi fejade och donade på henne på Ringön för hundra år sedan. Äntligen skulle jag få segla, i alla fall lite grann, i Söderhavet.

Birka såg vid första anblicken ut precis som när vi sågs senast. Visserligen med en god portion patina från topp till köl, men det syntes inte i Söderhavsnatten. Kapten har numera riktigt långt hår när han släpper ut tofsen och first mate Kicki revar storen i sömnen är en jävel på att laga utsökt mat på en (anmärkningsvärt rostig) spik, men i övrigt var de också sig lika. Till och med Barracuda låg ankrade i bukten och några flaskor rom senare kändes allt precis som vanligt för en annan som sedan sist trots allt jobbat nio till fem, sett Loreen vinna Melodifestivalen och engagerat sig för eller emot Tv-eken, som alla andra samhällsbärande människor där hemma.

Nåväl. Fiji hade mött mig och alla andra charterturister med en käck ukuleletrio i ankomsthallen. Det hade tagit fyra timmar att åka från flygplatsen till båten på en ö som inte ser större ut än Vinga på en världskarta och hela stan luktade indisk curry - det kändes liksom inte så exotiskt som jag föreställt mig. Söderhavet ska ju liksom vara atoller och kokosnötter. Efter några dagar seglade vi så vidare, och när vi i världens minsta lilla obekväma båt (det är förresten svårt, inser jag nu, att beskriva hur mycket det faktiskt gungar ombord, fram och tillbaka eller ännu mer i sidled, när man vill sova och när man vill laga mat och när man vill uträtta sina behov) angjorde Tanna och Vanuatu kände jag mig mer som en seglare igen som gjort sig förtjänt av att vara där jag var. Det rök ur berget och svarta män i träkanoter mötte oss för att byta färsk frukt mot batterier och tändstickor. Byn bestod av hyddor, en solcellsdriven vattenpump som inte fungerade och en blå pickup som saknade hälften av bultarna på bakhjulen. Med den tog det tog lika lång tid att korsa Tanna som det tog att korsa huvudön i Fiji, men allt var på alla sätt annorlunda. Och hit hade jag seglat.

Av tre veckor har vi väl seglat sisådär halva tiden. Det har blåst alldeles för mycket (för första gången sedan Shetlandsöarna kände jag mig manad att surra mig vid rodret för att inte slungas överbord i den månlösa natten) och det blåste ingenting, det regnade som vore det gamla Kaledonien (både under- och seglarställ på - skulle detta vara Söderhavet?) och det var stekhett, kvavt och jakten på skugga skapade inombords panik på ett sätt som jag hade förträngt. Båten ramlade isär bit för bit, också det på ett sätt jag i efterhand lyckats se som blott något charmigt: Vindrodret ramlade av, båda länspumparna strejkade, det rann saltvatten från radion till styrbordskojen och good old Stefan flyter antagligen bara i saltvatten numera. Jag påmindes kort och gott om varför jag lockades av och gav mig ut på det här spektaklet, lika väl som varför jag trivts ganska bra hemmavid sedan jag mönstrade av i Colombia.

Nu är vi i Nouméa, Nya Kaledonien. Här är egentligen inte så kul - en halvful stad, allt är dyrt och det är ärligt talat ganska kallt och ruggigt. Som seglare har vi bara för avsikt att stanna några dagar, precis som vi bara stannade några dagar på Tanna, som ändå var en av de häftigare öar jag upplevt. Själv ska jag inte ens stanna så länge, för om några timmar ska jag duscha, kamma mig och sätta mig på ett flygplan igen. Tillbaka till det som långseglare en gång lämnat, på gott och ont. Snart kommer jag vara i Auckland, ganska snart i Peking och om inte så himla lång tid kommer jag sitta i Stockholm igen och se på tv, wordfeuda och svära över chaufförsbyte på bussen så att alla måste stå och vänta i snålblåsten vid Slussen. Söderhavet må bitvis inte vara mer klyschigt kristallklart än Nordsjön om hösten, men att då och då slängas ut ur det där, till världen härutanför, är en ynnest och något alla borde få uppleva, eller se till att uppleva.

Mt Yasurlon:166.44;lat:-20.27666;postdate:okt 12 20;pos:Noumea, Nya Kaledonien

ChristineNu är vi på väg från Tanna till Nya Caledonien. Tanna har visat sig från sin bästa sida, minst sagt, och är lätt med på vår topp fem lista.

När vi anlände till Port resolution blev vi kvickt informerade av de övriga två båtarna att här fanns ingenting. Om vi ville handla och växla pengar, vilket vi ville, var vi tvungna att åka med den blåa pick upen klockan 05:30 följande morgon. Fråga efter Stanley. Ok, inga problem. Efter några romdrinkar med våra nya vänner på Obelisk och pojkarna på Slick var det dags att åka tillbaka till Birka och ställa klockan på 04:30.
Det var inga problem att hitta bilen och Stanley. Totalt var vi 25 stycken på flaket, vuxna och barn som alla stod upp, och turen tog tre timmar. Vägen var mestadels obefintlig och man fick vara med och ducka för träd och elledningar. Vi var dock glada som barn eftersom vi är vana att segla i max fem knop och nu åkte vi i kanske 80 km/h. Det gick jättefort!

Väl i staden växlades det pengar på banken och vi handlade lite grönsaker och några lokala öl. Klockan tolv var det dags att samlas för att åka tillbaka till Port resolution. Nu var vi bara tio vuxna, två grästrimmers, mängder med grönsaker och några kastruller. När vi ändå var ute på tur passade vi på att boka in en utflykt till vulkanen dagen efter. Mt Yasur skall vara en av de mest aktiva vulkanerna och egentligen den största anledningen till att vi valde att segla till Tanna.
I ankringsviken låg det nu fem båtar och det visade det sig att alla skulle med på vulkantrippen.
Våra förväntningar var inte särskilt höga men vi hoppades på att få se lite rök och kanske lite röd lava ligga och glöda någonstans. Till vulkanen åker man i solnedgång så att man kan se lavan bättre. När vi anlände till Mt Yasur var det skymning och en hel del folk på plats. Det första vi hörde var ett brummande som tätt följdes av kaskader av lava som slungades upp mot himlen. Vi stod alla vid kraterns kant och tittade medens den mycket aktiva vulkanen kastade upp lava. Det var det mest fantastiska och mäktigaste jag sett. Vissa gånger var utbrotten så stora att man fick lock för öronen av tryckvågen och vi ryggade tillbaka av rädsla. Stanley berättade att detta var aktivitet tre på en skala av fem. Normal aktivitet. När det är nivå fem kan man inte åka upp till vulkanen för då skjuts lavastenarna upp och långt över kanterna där vi stod och tittade. 1995 var det två turister som dog då de träffades av glödande stenar.

Vår grupp var den sista att lämna Yasur och aktiviteten var på väg upp till en fyra, stenarna slungades nu högre och högre upp och någon landade bara några meter från vår grupp. Det började bli lite väl närgånget tyckte vi. Bilturen tillbaka var exakt lika rolig som de andra och ännu roligare blev det när vi fick sällskap av tre kossor som galopperade framför bilen och inte förstod att de borde vika av.
Det var inga problem att somna efter den upplevelsen. Helt fantastiskt!

När två blir trelon:166.44;lat:-20.27666;postdate:okt 12 20;pos:Noumea, Nya Kaledonien

ChristineVi blir allt sämre och sämre på att uppdatera bloggen. Kanske är det för att vi börjar närma oss slutet på Stilla Havet eller kanske för att vi blir slöare och slöare. Oklart.
Vi har sedan sist i alla fall varit i Suva på Fiji. Det var första stoppet efter Tonga och seglingen dit var bekväm trots många rev och öar att hålla undan för. Aktiv navigering på den sträckan helst enkelt.
Väl på plats i Suva förenades vi med pojkarna på Barracuda och vi bekantade oss väldigt noga med Royal Suva Yacht Club och de lokala ölen som Fiji har att erbjuda. Inte mindre än fyra olika sorter. RSYC låter väldigt flott men det var det ju såklart inte. Men det var ett himla trevligt ställe och en av de bästa ställen som vi varit på. De hade duschar, tvättservice, bar, mat, vatten, diesel och en jäkla grym service. Plus att det var billigt. Vi var väldigt nöjda och vad slår att ta en varmvattendusch för första gången sedan maj?
På RSYC träffade vi många härliga lirare. Australiensaren Ian som bor i sin Beneteau vid bryggan och som tjänar sitt leverne på andras olycka, nämligen på att rusta upp vrak. Han har ständigt koll på VHF:n och vet när båtarna går på grund utanför Fiji vilket de gör förvånansvärt ofta. Kanske inte en slump att han huserar i Suva. Vi träffade även den gamle dansken Peter som har överlevt ett antal mordförsök på Nya Guinea men som nu säljer en nötolja som är bra till alla åkommor man kan tänkas ha.

Suva är den största staden i stilla havet och det är ganska mkt en storstad. Inte så trevlig kanske men det finns bio, Mc Donalds och uteställen där man måste ha riktiga skor på sig och där folk dansar på borden. Allt som en storstad skall ha har Suva och vi såg till att njuta av all bekvämlighet som fanns. Vi var på bio två gånger, vi var ute på nattklubbar som aldrig stängde och vi var på donken tre dagar i rad.

Några dagar efter att vi anlänt anlände även Calle. Det blev ett kärt återseende och vi blev uppdaterade på allt vad som händer där hemma. Viktigt och oviktigt skvaller. Vi fick nya svenska flaggor till Birka, en superflott bok där nära och kära hade skrivit hälsningar och satt in bilder. Jag fick även en hel bärkasse läkerol, helt otroligt hur många nya smaker det kommit! Och inte minst fina presenter från mamma, ett par guldstrumpor och lite andra bra klädesplagg. Tack alla fina vänner och släktingar som skickade hälsningar till oss med Calle. Det värmde verkligen och boken har vi tittat i många gånger redan.

Vi har ju som sagt lite av ett schema att hålla eftersom vi ogärna vill hamna i en cyklon så redan några dagar efter att Calle anlänt checkade vi ut och begav oss söderut till Kandavu som är en obebodd ö tillhörande Fiji. Där drack vi kava och år tacos och det regnade konstant. Även en söderhavsö blir mindre attraktiv när det regnar, tro det eller ej. Efter två dagar bestämde vi oss därför för att dra upp ankaret och segla vidare mot Tanna och Vanuatu.

Detta inlägg skrivs faktiskt under färd mot just Tanna. För tillfället har vi ingen vind så vi har kört motor i snart ett dygn, inte roligt. Men batterierna laddas och vi kan skriva på datorn. Ännu tråkigare är att länspumpen har gått sönder så vi får tömma vatten ur motorrummet och kölsvinet för hand. Men tråkigast av det tråkigaste är att vårt vindroder har pajjat. Först gick ställningen sönder, det gick liksom inte att låsa rodret. Ok trist men vi kan fixa det i Nya Caledonien tänkte vi, där finns någon som kan svetsa. En timma senare trillade själva rodret av och försvann i det blå. Det kommer vi inte att ha tid att fixa. Vårt fina fina roder som vi byggde alldeles själva i Colombia, och som har varit till så stor glädje över stilla havet. Väldigt sorgligt och vi känner oss nästan frihetsberövade. Men alltså är det att styra för hand som gäller nu. På tre pers är det ok, på två kommer det bli tuffare. Vi har 1200 sjömil från NC till Cairns vilket kommer bli den näst längsta seglingen vi gör på stilla havet. Men det kommer såklart att gå finfint. Nu hoppas vi bara att inget mer går sönder på Birka och att hon tar oss ända till Australien i ett stycke.

Om några timmar hoppas vi vara framme i Tanna, Vanuatu. Där finns tydligen ingen bankomat och man måste ha med sig Vatu, den lokala valutan, innan man kommer dit. Det har vi ju såklart inte men det löser sig nog säkert. Det brukar det ju göra. På Tanna finns en väldigt aktiv vulkan, Mt Yasur, som vi skall kika lite närmare på tänker vi. Vi vill även testa på kavan som enligt uppgift skall vara den bästa i Stilla Havet. Annars har vi inte några fler planer för Tanna. Nästa stopp blir Nya Caledonien.

Kavalon:-173.983;lat:-18.67;postdate:sep 12 20;pos:Vava'u, Tonga

ChristineNu har vi testat Kava, varit på cirkus samt sett på transvestitshow här på Neiafu. I afton beger vi oss hem till Lofi, den lokala 70 åringen som ror runt i hamnen och som har tillgång till det mesta man kan tänkas behöva. 4.30 plockar han upp oss samt våra nya vänner på Tanga och Aud för att bjuda oss på en riktig Tongaafton.
Igår var vi alla över på den norska båten Aud och drack Kava som Lofi blandade åt oss på traditionellt vis. Kava smakar lite som lervatten, inte för att jag har testat det men jag tänker mig att det smakar ungefär likadant.
Efter i afton är det dock slut på roligheterna för oss här på Tonga. Vi skulle gärna bli kvar ett bra tag men vi har ett tidsschema att passa så roligheterna får fortsätta på Fiji. Vi avseglar imorgon och hoppas på att komma fram till Suva tisdag eller onsdag.

Vad gäller uppladdning av bilder så ligger vi något efter vilket beror på alldeles för dåligt Internet. Vi har hört att Internet är bättre i Fiji så kanske kan vi komma ikapp där!